En liten flicka hade tillbringat hela förmiddagen på stranden.Den gula hinken, plastspaden och lastbilen med flak var redskapen hon hade för att bygga sitt allra finaste sandslott. Och stort hade det blivit. Nu var det dags för vallgravar, vägar och tunnlar!

Flickan grävde och grävde med sin leksaksspade när hon plötsligt stötte på en stor sten. Stenen låg mitt i vägen för den mäktiga vallgraven som skulle skydda slottet.

Hon kämpade och kämpade för att gräva upp stenen och flytta den. Men hur hon än slet så lyckades hon inte rubba den en enda centimeter. Stenen låg där den låg.

Till slut satte hon sig ner och grät, både av trötthet och av ilska. Vad skulle hon göra nu? Hela sandslottsbygget kändes plötsligt förstört.

Då kom morfar gående. Han blev förstås orolig över tårarna.

- Vad är det som har hänt? frågade han och tog upp dotterdottern i famnen.

Morfar satte ner flickan på stranden igen och satte sig på huk.

- Men varför använde du inte hela din styrka? frågade han vänligt.

- Det gjorde jag! svarade fickan.

Nu grät hon ännu häftigare. Tyckte morfar inte att hon hade kämpat tillräckligt hårt?

- Nej min vän, det gjorde du inte. svarade han. Du bad inte mig om hjälp.

Med de orden tog han bort stenen, så att flickan kunde bygga färdigt slottet.